moasandberg

Kategori: Allmänt

Vemodiga farväl

För tillfället blandar jag alla känslor med vemod. Väldigt spännande att åter få vända blad, men också vemodigt att behöva säga hejdå och lämna gamla kapitel bakom sig. Och på tal om gamla kapitel...

Det är med vemod jag meddelar att bloggen kommer läggas på hyllan ett tag framöver. Jag har börjat skriva i andra format, vill förnya mig och lägga allt krut där. Det här behöver inte vara det sista ni läser av mig, jag slänger in lite blogginlägg då och då när tiden och inspirationen räcker till. Och framför allt hoppas jag att ni hundra läsare som faktiskt fortfarande tittar förbi, trots min usla uppdatering, att ni också vill läsa allt jag har att bjuda på i framtiden... 

Jag var ut och in, men man växer

Jag har lämnat bubblan gång på gång senaste året. För ett år sedan var jag en feriearbetare med hjärtat i halsgropen. Den ständigt malande känslan av att inte passa in fick mig i stunden att glömma vem jag var. Jag blev ut och in. Befann mig i en helt ny värld med en helt ny version av mig. Första månaderna på jobbet insåg jag att det inte var min grej alls. Jag förstod varken jargongen eller de tekniska momenten. Jag gick in i någon slags dvala, blev tillbakadragen och blyg, till skillnad från mitt tidigare sociala jag. Vilsen är nog ett rättvist ordval. Och rädd för att aldrig hitta tillbaka till mig själv igen. 

På vägen trasslade många privata relationer till sig, och jag började för första gången någonsin, ogilla min livssituation. Jag kastades ut från nästintill varenda trygg pelare jag någonsin lutat mig mot. Jag gick i en dimma som aldrig verkade vilja lätta. Längtade hem, längtade tillbaka till min bubbla. 

Det fina är att det finns ett men. En vändning. Det är sant det dem säger angående att lämna comfortzone. Man tynar inte bort - man växer. Jag var omskakad men har nu landat. Livet är fint igen. Att under ett års tid ha tillbringat tid med människor som jag vanligtvis inte skulle umgås med, i en miljö jag vanligtvis inte skulle vistats i... Det har inte förändrat mig som jag trodde, det har utvecklat mig. Knoppar har slagit ut från mina grenar. Sen hade det förstås vart lättare om broarna mellan privata relationer hade stått stadigt när allt annat svajade, men man kan inte styra stormar. Där och då var det fruktansvärt, men idag är jag glad att jag tog mig igenom det mesta samtidigt så jag får må bra nu. 

Imorgon får jag svar från universitetet. Förväntansfull över hur min framtid ser ut. Förväntansfull över om jag åter ska kastas ut i något nytt. Njuter av pirret som ersatt panikkänslorna. För nu vet jag, att utanför bubblan är där magin händer - det har jag bevis på i ryggsäcken. 

Wine+Dinner=Winner

Veckans första fem har passerat. Dagarna har jag matat med trevligt sällskap och egentid utan reflektion. De där sommarkvällarna jag önskade mig med vin och vänner börjar falla in en efter en. I veckan har jag skålat både med Julia, Malin och Klara, och Elsa. Två optimala tjejkvällar, två kvällar i rad. Ikväll väntar skål nummer tre. En vän har inflyttningsfest, det har jag sett fram emot hela veckan!

Tristess och produktivitet

Sommarens första sju i rad. Lediga dagar alltså. Jag vill få ut så mycket som möjligt av dagarna, och inte slösa bort tiden. Men det går trögt. Vänner är upptagna på annat håll och familjen reser iväg imorgon. Jag är fast mitt emellan. Egentid har jag gott om nu förtiden, men mitt sociala behov suktar efter mer. Jag blir snabbt uttråkad och också väldigt stressad av lugnet. Jag vill inte luta mig tillbaka och se på när ledigheten svischar förbi, jag vill fylla varje tillfälle med aktiviteter, möten, roadtrips, vinkvällar... Jag får aldrig nog.

Men idag fick bli en hemmadag. En mycket ofrivillig sådan. Jag har försökt hålla mig sysselsatt för att minska tristessen, men så fort jag är klar får jag myror i benen och måste sätta igång med annat. Resultatet: produktivitet x10. Hela huset doftar nybakade bullar, och i trädgården doftar det nyklippt gräs - allt är min tristess förtjänst. Good job...

Sommarförhoppningar

Okej, bara för att lite regn faller ner från himlen tänker jag inte låta alla sommarkänslor som bubblat i venerna dö ut. Därför tänker jag dela med mig av sex saker jag ser fram emot i sommar. Läs och dröm er bort tillsammans med mina förhoppningar och planer...

- Resa. Flyget bär den här gången mot Rhodos, men det är sällskapet som står i fokus. En tjejresa - äntligen! Vår förra på Mallorca pratar vi fortfarande om febrilt på tjejkvällarna. Att få göra något liknande igen kan bara bli bra. 

- Dagsutflykter. Väldigt underskattat. En dagstur till smultronstället i Söderköping, och en heldag på Liseberg är två ting jag hoppas få komma iväg på innan hösten. 

- Frukost i solen på verandan. Jag är en livsnjutare, och när jag väl får njuta - då njuter jag så det pirrar i hela kroppen. Frukost i solen är ett sådant tillfälle, speciellt om jag får toppa frukostskålen med färska jordgubbar.

- Uteserveringar. Soliga kvällar tillsammans med gott sällskap är verkligen bland det bästa jag vet. Jag kan inte föreställa mig något mer behagligt. Önskar få timea in sol och sällskap ett flertal kvällar innan sommaren är slut. 

- Klä mig i pastelle. Min sommargarderob brukar vara gles, men i år har butikstrenderna verkligen fallit mig i smaken. Rosa, himmelsblå och vitt är favoriterna. Alla svarta plagg är undanstoppade, jag vill matcha med ett glas rosévin...

- Sola. Det är avkoppling för mig. Och framför allt är det sommar. 

Lugnet innan stormen

Himlen har vart lite blåare på sista tiden och jag har vart lite gladare. Idag matchar vi varandra igen, fast idag är det mulet. Jag känner mig trött och deppig. Skulle helst vilja sova bort hela dagen, men det skulle kännas lite för sorgligt. Gjorde istället en drömfrukost, havregrynsgröt med granola och färska jordgubbar. Mmmmmm!

Ska fortsätta dagen med att ägna tid åt saker jag tycker om, och ta det lugnt. Jag har inte haft en ordentlig hemmadag på länge, så det känns riktigt skönt att få strosa runt i plyschdressen och ta timmarna som dem kommer. Imorgon och på söndag väntar långa jobbpass, och det känns okej. Har lyckats mata mitt socialbehov under vardagskvällarna den här veckan, och vetskapen om att jag är ledig hela nästa vecka gör helgens jobbpass överkomliga. 

Här är en bild från Julias brygga som vi picknickade på i tisdags. Så mysigt!

Simmar i sommar

Coldplay i högtalarensolglasögon på nästippen, och bara ben som antagligen kommer bli myggbitna innan kvällen är slut... Livet spöregnar sommarkänslor över mig och jag har inget paraply. Teoretiskt sett borde jag drunkna snart, men det är som att det får mig att andas. Eller så är jag en jäkel på att simma. Energiboost efter boost, efter boost... Jag tackar och tar emot. Jag har ätit jordgubbar nästan dagligen i x-antal veckor. Kanske innehåller dem något slags livselixir som får mig att bubbla över av livslust, kanske beror det på något annat...

Sommaren är iallafall 100% här nu. En timme från nu sitter jag på Julias brygga och äter (dagens första faktiskt) jordgubbar, tillsammans med det som kanske egentligen är livselixiret - mina saknade, fantastiska vänner. 

Ut i solen mina vänner, en vet aldrig när den gömmer sig här näst...

Midsommarregn

Ute smattrade regnet intensivt mot asfalten, men på andra sidan fönstret var sommaren på betydligt bättre humör. Glada tjejer skålade sangria, men jag var enbart full av lycka. Vi åt definitionen av sommarsmaker - en fantastiskt halloumisallad, sjöng med i Gessles sommarklassiker och hade inte en tanke på att himlen var så ledsen...

Min midsommar blev kortare än deras. Senare på kvällen väntade jobb. Tacksam som fick fylla lungorna med skratt om så bara för en stund, även om jag hellre hade skålat sangria jag också...

Och på tal om nattjobb, ikväll går jag på mitt sjunde och sista pass för den här veckan. Min spontana känsla är: äntligen. Jag känner mig sliten och välförtjänt lite lediga dagar. Måndag välkomnas med öppna armar, och för er som har söndagsångest - drick lite kaffe, det går över.

Likt Karin Boyes knoppar som brister så har på sista tiden många av mina fått slå ut. Det har gjort ont, tärt och sprängt, men hon hade rätt hela tiden - När det är värst och inget hjälper, brister som i jubel trädens knoppar, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar. Blommorna är bara en metafor, leendet däremot är på riktigt. 

Hoppas ni har haft en härlig midsommarhelg. Njut av sommaren, vips är den förbi.

Gyllenbruna ben, blont hår, och rofylld själ

Jag har ätit glass idag. Glass på en sval veranda tillsammans med vänskap i egenhög person. Vi köpte jordgubbar på hemvägen, till morgondagens midsommartårta. Ikväll tog jag en promenad längs blommiga diken och hödoftande åkrar. Njöt av kvällssol mot kindbenen precis som korna njöt av det färska gräset. Vi har antagligen längtat lika mycket jag och korna, efter precis det där ögonblicket. Att lugnt få gå runt i sommarens sfär och bara vara. Allt man väntat på, bara helt plötsligt är. Jag kände efter i hjärtat, varmt som en sommarbris. Stormen har lättat.

Jag har frusit så länge, regnat alldeles för många tårar, och allt jag har tittat på har passerat genom ett filter av moln. Men nu är det inte bara sommar utanför fönstret. Jag är sommar.

Var på middag för någon dag sedan hos en kär vän, varpå jag stötte på en bekant. Han påstod att det syntes att jag äntligen mådde bra igen, vilket var den finaste komplimangen jag fått på länge. Jag bryr mig inte om ifall håret är otvättat och ansiktet naket - om det syns att mitt hjärta är är tillfreds, då känner jag mig vacker.

Jag vet att det inte märks att jag lever på grund av min tystnad här, men jag har fått mycket egentid och känner att jag verkligen landat. Och jag lever, i hög grad. Jag känner mig stolt över att jag tog mig ur något som inte kändes hundra. Att jag gjorde något för min egen skull. Att jag vågade ställa mig på egna ben har varit som att lära sig gå på nytt. Det har absolut varit en tuff process, två steg fram - ett tillbaka. Idag försöker jag bara gå framåt. Ett av mina mål i år är att hitta tillbaka till mig själv efter alla svajiga vägval, och jag känner att jag är på god väg där. 

Dansar i konfetti, både fysiskt och psykiskt

Våra timmars intervaller har ersatts av veckor, jag medger att jag suger på att höra av mig. Som vanligt mycket jobb och lite energi, och när väl energin infinner sig, så strösslas den över annat än bloggen. Dåliga ursäkter, men andra intressen och relationer känns viktigare för tillfället än intresset för att skriva. 

Sen vi hördes sist har jag druckit mig mätt på vin, ätit minipizzor, haft grillkväll och sleepover i Klaras nya lägenhet, dansat i konfettiregn på Summerburst Göteborg, jobbat, fotograferat min kusins studentbal och firat hennes examen. I luften cirkulerar eufori, och jag försöker andas in så mycket jag kan.  Här får ni också lite luft, fast i bildformat!

Att det hunnit gå ett helt år sedan jag själv stod på flaket med visselpipan i munnen och champagneflaskan runt halsen, det vågar jag knappt tänka på. Lyckan smittade iallafall av sig, och minnena spred gåshud längs hela benen...

Slut på dagdrömmandet. Imorgon är det måndag och en ny jobbvecka is calling. Har eftermiddagstider måndag-fredag. Skönt med sovmorgon, men sociallivet går i konkurs. Tur att det bara är en vecka... 

Dröm

Hörni, titta på det här!! 

Igårkväll åkte jag hem till Malin, och vi fick den stora äran att äta av allt på bilderna. Hon har äntligen landat på svensk mark igen efter några veckor i Asien. Solbrännan skvallrade om de soliga dagarna, men berättelserna om surfing, apor, stränder och vattenfall var än mer övertygande. Det fick mig att längta iväg. Jag vet inte vart jag vill, men jag vill. Som Karin Boye skrev, "Man vill något, men man får det inte och vet inte ens vad det är. Men man vill något"...

Här sitter jag just nu. Med en slät kopp och en sockerbomb. När koppen är tom ska jag ut och plocka blommor att ställa på bordet till ikväll. Johanna och Klara kommer hit med vin, och jag ska bjuda på minipizzor och jordgubbar. Bra kombination. Ha en fin dag!

Jag är ingen superwoman

Solen gick i moln, men jag har verkligen klarnat upp. Jag blir mer närvarande för var dag som passerar, och jag vet inte om det är för att sommaren knackar på dörren och så gärna vill komma in, eller om jag själv kommit till punkten då jag bara måste ut. Den där dörren måste öppnas iallafall, och tro mig, det är bara en tidsfråga innan den står på glänt...

Att svara -jag mår bra- och verkligen mena det, det var längesedan. Lika långt bort som genuin lycka och att vara tillfreds med tillvaron. Men, livet ger mig äntligen ett men - en vändning. Jag ser ljuset. Pga relationer som kraschat och dragit mig med neråt, har nya fått lov att blomma ut och växa sig starkare. När man mister en kommer tusen åter, och idag är jag mer tacksam än ledsen faktiskt. Jag är allt annat än sådär ensam som jag känt mig, och den där genuina lyckan är inte heller så långt bort längre. Jag ska bara få upp den där dörren först...

Det slog mig att jag vart väldigt nere, men inte öppen med varför. Det är privat och detaljer utelämnas, men jag kan meddela att det handlar om fler skakiga relationer och avslut, väldigt omstyrda vardagsrutiner och en svindlande känsla för att stå på egna ben efter många år tillsammans. Jag börjar återfå balansen, men ibland svajar det till. Tack och lov har jag stöttepelare. Mina vänner är bäst.

Det känns både läskigt, lite obekvämt men samtidigt rätt att klicka på publicera. Jag skulle kunna bygga upp en fasad och få livet att låta som en dans, men jag är ingen superwoman. Jag uppskattar andras uppriktighet, så varför ska jag inte uppskatta min egen... Publicera...

Startskott

Den här veckan har jag verkligen vänt blad. Jag vet inte om det är mållinjen eller startlinjen jag precis passerat. Kanske är det samma linje. Man avslutar något i sitt liv, men kommer till skott med något annat. Hur eller hur vägrar jag stå och trampa längre. Jag springer, och för varje dag som går springer jag snabbare och snabbare...

Igår fick jag prata ikapp om livet med en saknad vän. Vi åkte till sommarens stad, åt middag i hamnen, köpte svenska jordgubbar och hade en minipicknick med kanske Smålands finaste utsikt. Som om allt i kring inte var nog, så var sällskapet pricken över i:et. En genuin och äkta vän. Tänk att vi gått bredvid varandra sedan barnsben, men inte fattat förrän på senare år att vi verkligen existerar. Häftigt.

Sliten deluxe

Imorse gick kroppen upp men själen låg kvar. Jag tvingade verkligen ögonen att öppnas och ta in ljuset. Nattveckan, som fram till nu känts riktigt bra, har återigen rört om i rutingrytan, och jag märker att kroppen inte är med på tåget. Jag känner mig i princip överkörd. Somnade vid halv tolv men var klarvaken igen vid två. Lyckades inte somna om förrän sjutiden imorse, och vid nio dras jag upp av alarmet, sliten deluxe...

Nu såhär efter frukost känns det ändå okej. Kola i huvudet, men orkar nog vara vaken hela dagen om jag håller igång. Innan förmiddagslöpning ska jag gosa med mina två pumor på bilden ovan. Så lurviga och busiga. Hoppas de aldrig växer upp...

Juste! Tack för era frågor. Ska sätta mig ner nu i veckan och besvara så många jag kan. Om ni undrar fler saker finns det alltså fortfarande tid att fråga mig. Ha en fin dag!

Idé: ställ frågor till mig!

Det är ju SJUKT vilken svacka jag befinner mig i. Skriver, suddar, skriver, suddar... Vad hände med "Skriv om orden som lämnar dig"... Jag får inte fram ett ord. Inte en enda formulering klickar. Orden lämnar mig och jag hinner inte springa ikapp... 

Jag lever. Ville bara att ni skulle veta det. Senaste tiden har tyngd varvats med lättnad och i huvudet känns det som att jag åkt snurriga karuseller i timmar. Är jag glad eller ledsen? Är tankarna utsorterade eller hopblandade? Det känns annorlunda från dag till dag, och jag vet inte vad som är rätt. Jag tänker för mycket. Ifrågasätter hjärta och magkänsla till vad som rent praktiskt skulle fungera bäst. Målet framöver är att bara flyta med och se vart strömmen leder mig, men tro mig, det är lättare sagt än gjort...

Jag försöker som vanligt catcha små ögonblick i vardagen och leva för dem och för stunden. Exempelvis: frukost på en solig veranda. Eftersom jag uppenbarligen inte kan känna här på bloggen, så skulle det vara kul att testa någon annan form av inlägg. Idé: ställ frågor till mig! Jag lovar att svara så gott jag kan...