moasandberg

Jag är ingen superwoman

Solen gick i moln, men jag har verkligen klarnat upp. Jag blir mer närvarande för var dag som passerar, och jag vet inte om det är för att sommaren knackar på dörren och så gärna vill komma in, eller om jag själv kommit till punkten då jag bara måste ut. Den där dörren måste öppnas iallafall, och tro mig, det är bara en tidsfråga innan den står på glänt...

Att svara -jag mår bra- och verkligen mena det, det var längesedan. Lika långt bort som genuin lycka och att vara tillfreds med tillvaron. Men, livet ger mig äntligen ett men - en vändning. Jag ser ljuset. Pga relationer som kraschat och dragit mig med neråt, har nya fått lov att blomma ut och växa sig starkare. När man mister en kommer tusen åter, och idag är jag mer tacksam än ledsen faktiskt. Jag är allt annat än sådär ensam som jag känt mig, och den där genuina lyckan är inte heller så långt bort längre. Jag ska bara få upp den där dörren först...

Det slog mig att jag vart väldigt nere, men inte öppen med varför. Det är privat och detaljer utelämnas, men jag kan meddela att det handlar om fler skakiga relationer och avslut, väldigt omstyrda vardagsrutiner och en svindlande känsla för att stå på egna ben efter många år tillsammans. Jag börjar återfå balansen, men ibland svajar det till. Tack och lov har jag stöttepelare. Mina vänner är bäst.

Det känns både läskigt, lite obekvämt men samtidigt rätt att klicka på publicera. Jag skulle kunna bygga upp en fasad och få livet att låta som en dans, men jag är ingen superwoman. Jag uppskattar andras uppriktighet, så varför ska jag inte uppskatta min egen... Publicera...

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas