moasandberg

Dröm

Hörni, titta på det här!! 

Igårkväll åkte jag hem till Malin, och vi fick den stora äran att äta av allt på bilderna. Hon har äntligen landat på svensk mark igen efter några veckor i Asien. Solbrännan skvallrade om de soliga dagarna, men berättelserna om surfing, apor, stränder och vattenfall var än mer övertygande. Det fick mig att längta iväg. Jag vet inte vart jag vill, men jag vill. Som Karin Boye skrev, "Man vill något, men man får det inte och vet inte ens vad det är. Men man vill något"...

Här sitter jag just nu. Med en slät kopp och en sockerbomb. När koppen är tom ska jag ut och plocka blommor att ställa på bordet till ikväll. Johanna och Klara kommer hit med vin, och jag ska bjuda på minipizzor och jordgubbar. Bra kombination. Ha en fin dag!

Jag är ingen superwoman

Solen gick i moln, men jag har verkligen klarnat upp. Jag blir mer närvarande för var dag som passerar, och jag vet inte om det är för att sommaren knackar på dörren och så gärna vill komma in, eller om jag själv kommit till punkten då jag bara måste ut. Den där dörren måste öppnas iallafall, och tro mig, det är bara en tidsfråga innan den står på glänt...

Att svara -jag mår bra- och verkligen mena det, det var längesedan. Lika långt bort som genuin lycka och att vara tillfreds med tillvaron. Men, livet ger mig äntligen ett men - en vändning. Jag ser ljuset. Pga relationer som kraschat och dragit mig med neråt, har nya fått lov att blomma ut och växa sig starkare. När man mister en kommer tusen åter, och idag är jag mer tacksam än ledsen faktiskt. Jag är allt annat än sådär ensam som jag känt mig, och den där genuina lyckan är inte heller så långt bort längre. Jag ska bara få upp den där dörren först...

Det slog mig att jag vart väldigt nere, men inte öppen med varför. Det är privat och detaljer utelämnas, men jag kan meddela att det handlar om fler skakiga relationer och avslut, väldigt omstyrda vardagsrutiner och en svindlande känsla för att stå på egna ben efter många år tillsammans. Jag börjar återfå balansen, men ibland svajar det till. Tack och lov har jag stöttepelare. Mina vänner är bäst.

Det känns både läskigt, lite obekvämt men samtidigt rätt att klicka på publicera. Jag skulle kunna bygga upp en fasad och få livet att låta som en dans, men jag är ingen superwoman. Jag uppskattar andras uppriktighet, så varför ska jag inte uppskatta min egen... Publicera...

Startskott

Den här veckan har jag verkligen vänt blad. Jag vet inte om det är mållinjen eller startlinjen jag precis passerat. Kanske är det samma linje. Man avslutar något i sitt liv, men kommer till skott med något annat. Hur eller hur vägrar jag stå och trampa längre. Jag springer, och för varje dag som går springer jag snabbare och snabbare...

Igår fick jag prata ikapp om livet med en saknad vän. Vi åkte till sommarens stad, åt middag i hamnen, köpte svenska jordgubbar och hade en minipicknick med kanske Smålands finaste utsikt. Som om allt i kring inte var nog, så var sällskapet pricken över i:et. En genuin och äkta vän. Tänk att vi gått bredvid varandra sedan barnsben, men inte fattat förrän på senare år att vi verkligen existerar. Häftigt.

Sliten deluxe

Imorse gick kroppen upp men själen låg kvar. Jag tvingade verkligen ögonen att öppnas och ta in ljuset. Nattveckan, som fram till nu känts riktigt bra, har återigen rört om i rutingrytan, och jag märker att kroppen inte är med på tåget. Jag känner mig i princip överkörd. Somnade vid halv tolv men var klarvaken igen vid två. Lyckades inte somna om förrän sjutiden imorse, och vid nio dras jag upp av alarmet, sliten deluxe...

Nu såhär efter frukost känns det ändå okej. Kola i huvudet, men orkar nog vara vaken hela dagen om jag håller igång. Innan förmiddagslöpning ska jag gosa med mina två pumor på bilden ovan. Så lurviga och busiga. Hoppas de aldrig växer upp...

Juste! Tack för era frågor. Ska sätta mig ner nu i veckan och besvara så många jag kan. Om ni undrar fler saker finns det alltså fortfarande tid att fråga mig. Ha en fin dag!

Idé: ställ frågor till mig!

Det är ju SJUKT vilken svacka jag befinner mig i. Skriver, suddar, skriver, suddar... Vad hände med "Skriv om orden som lämnar dig"... Jag får inte fram ett ord. Inte en enda formulering klickar. Orden lämnar mig och jag hinner inte springa ikapp... 

Jag lever. Ville bara att ni skulle veta det. Senaste tiden har tyngd varvats med lättnad och i huvudet känns det som att jag åkt snurriga karuseller i timmar. Är jag glad eller ledsen? Är tankarna utsorterade eller hopblandade? Det känns annorlunda från dag till dag, och jag vet inte vad som är rätt. Jag tänker för mycket. Ifrågasätter hjärta och magkänsla till vad som rent praktiskt skulle fungera bäst. Målet framöver är att bara flyta med och se vart strömmen leder mig, men tro mig, det är lättare sagt än gjort...

Jag försöker som vanligt catcha små ögonblick i vardagen och leva för dem och för stunden. Exempelvis: frukost på en solig veranda. Eftersom jag uppenbarligen inte kan känna här på bloggen, så skulle det vara kul att testa någon annan form av inlägg. Idé: ställ frågor till mig! Jag lovar att svara så gott jag kan...

 

Jag skriver för min skull

Jag skriver alltid med själen. Bakom alla ord ni läser här finns en omtanke. Rad efter rad skrivs med en kärlek för formuleringar. Det är här jag växer, det är här jag skapar, men också här jag känner. Senaste tiden har besöksstatistiken ökat markant, vilket givetvis är superkul! Dock lite läskigt, eftersom jag alltid är mitt personligaste jag. 

Jag har inte skrivit här på ett tag eftersom jag inte känt suget. Raderna har blivit okänsliga och de opublicerade inlägg som skrivits under veckan har inte utstrålat den känsla som jag vill skapa. Det har mer varit inlägg för inläggens skull. För att ni som läsare ska ha något att läsa istället för att jag som skribent ska få skriva. Även ens största intresse känns tråkigt stundtals, och i sådana fall låter jag hellre bloggen stå ouppdaterad än fylld med oväsentligheter. 

Annars då? Livet rullar på, jag kan varken sakta ner eller skynda på, även om bådadera skulle behövas. Jag jobbar mest, men när jag inte jobbar försöker jag omge mig själv kring själar som gör min egen lite mer välmående. Hoppas det är bra med er, jag saknar er och hoppas att mitt skrivsug kommer tillbaka snart. 

Fridfull fredag

Wow vilken vacker morgon. Huvudet vill ut och springa, men kroppen är ännu inte ense. Jag startade min fredag i lugnt tempo så att både kropp och själ skulle hinna med. Steg upp redan vid sju och yogade till åtta. Fint att låta fysisk och psykisk balans mötas. Efter frukost tog jag med mig favoritboken ut till den soliga, krispiga morgonen, och här på balkongen kan jag sitta resten av dagen. Kan någon servera kaffe om en timme så vore det toppen!

Jag har ägnat många timmar i John Greens verk, inte minst i Förr eller senare exploderar jag. Det är knappast första gången jag läser den om man säger så... På samma vis som Green skriver vill jag också skriva den dag jag sätter mig ner och ska författa. Desto fler gånger jag läser den, desto fler uttryck lägger jag märke till, och desto mer lär jag mig om författarskap. Han är en stor inspirationskälla verkligen. Den som läst själv kanske förstår.

Bättre tider väntar...

Här sitter jag. Med beslutsångest och ånger. Längtan och hoppfullhet. Tankar och förväntningar. Och en molande huvudvärk också. Mest ångrar jag att jag färgade ögonbrynen i förrgår. De blev så mörka att jag får en liten hjärtattack varje gång jag ser mig i spegeln. Beslutsångest över outfits till kommande festligheter, vilket följs av resterande känslor. Huvudvärken är jag helst utan

Jag sitter också här och reflekterar. Reflekterar över livet de senaste månaderna och livet de kommande. Hur vissa relationer förlorat, andra vunnit. Jag reflekterar över vinnarna och tänker att jag trots allt bör le för deras skull oftare än jag gråter över de som förlorat. Jag själv är både vinnare och förlorare, beroende på vem som frågar. 

Trots att vissa dagar fortfarande drar ner mig som kvicksand, kommer jag framåt tack vare solsken, och vänner som glittrar när solen går i moln. Ni är bäst. 

Det är maj och mycket skoj väntar framöver. Jag syftar inte på att jag har schema hela sommarn och inte ska ta ut semester, jag syftar på min fritid där emellan. Festivaler, resor och weekends som förhoppningsvis kryddas med solsken, är inplanerade och för första gången på många veckor känner jag mig levande. Äntligen.

Jag är tillbaka, svagare än då

Bara jag som haft struligt med bloggportalen? Har inte kommit in på bloggen under hela helgen. Tråkigt! Jag som annars haft så mycket roligt att skriva om för en gångs skull... Här kommer en kort summering

I fredags träffade jag, som sagt, Klara. Vi köpte vin (min systemdebut), och åkte in till Jönköping för ett glas på N.E.O. En riktig tjejkväll med lika bubbliga skratt som mousserande glas. Tjejkväll nummer två kom snabbt inpå, och på lördagkvällen vinade jag med ett gäng andra tjejer med minst lika bubbliga skratt. HV71 tog SM-guld samma kväll, aldrig har Jönköping varit så lyckligt och kärleksfullt. 

Min söndag och Valborg blev lugnare. Åt glass på bryggan vid Långanäs tillsammans med Klara, och därefter väntade en efterlängtad hemmakväll innan klockan väckte mig tidigt i måndagsmorgon - dags för jobb...

All energi jag samlade på mig under helgen räckte inte hela veckan ut. Onsdagsnatten la krokben vid mina fötter, och idag är jag sängliggandes med huvudvärk och halsont. Suck. Kände redan igårkväll att något inte stod rätt till i kroppen. Hoppas att jag snabbt är på banan igen!

Efter att ha gått upp vid kvart i fem för att ganska snabbt ge upp och gå och lägga mig igen, vaknade jag åter vid åtta. Låg länge och drog mig och försökte lämna det tunga huvudet i sängen, men verkar som jag tvingas bära runt på det hela dagen ändå. Blev frukost framför Skam tillslut. Snart lite kaffe på balkongen. Ha en fin dag

Upp