moasandberg

Gyllenbruna ben, blont hår, och rofylld själ

Jag har ätit glass idag. Glass på en sval veranda tillsammans med vänskap i egenhög person. Vi köpte jordgubbar på hemvägen, till morgondagens midsommartårta. Ikväll tog jag en promenad längs blommiga diken och hödoftande åkrar. Njöt av kvällssol mot kindbenen precis som korna njöt av det färska gräset. Vi har antagligen längtat lika mycket jag och korna, efter precis det där ögonblicket. Att lugnt få gå runt i sommarens sfär och bara vara. Allt man väntat på, bara helt plötsligt är. Jag kände efter i hjärtat, varmt som en sommarbris. Stormen har lättat.

Jag har frusit så länge, regnat alldeles för många tårar, och allt jag har tittat på har passerat genom ett filter av moln. Men nu är det inte bara sommar utanför fönstret. Jag är sommar.

Var på middag för någon dag sedan hos en kär vän, varpå jag stötte på en bekant. Han påstod att det syntes att jag äntligen mådde bra igen, vilket var den finaste komplimangen jag fått på länge. Jag bryr mig inte om ifall håret är otvättat och ansiktet naket - om det syns att mitt hjärta är är tillfreds, då känner jag mig vacker.

Jag vet att det inte märks att jag lever på grund av min tystnad här, men jag har fått mycket egentid och känner att jag verkligen landat. Och jag lever, i hög grad. Jag känner mig stolt över att jag tog mig ur något som inte kändes hundra. Att jag gjorde något för min egen skull. Att jag vågade ställa mig på egna ben har varit som att lära sig gå på nytt. Det har absolut varit en tuff process, två steg fram - ett tillbaka. Idag försöker jag bara gå framåt. Ett av mina mål i år är att hitta tillbaka till mig själv efter alla svajiga vägval, och jag känner att jag är på god väg där. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas