moasandberg

Vemodiga farväl

För tillfället blandar jag alla känslor med vemod. Väldigt spännande att åter få vända blad, men också vemodigt att behöva säga hejdå och lämna gamla kapitel bakom sig. Och på tal om gamla kapitel...

Det är med vemod jag meddelar att bloggen kommer läggas på hyllan ett tag framöver. Jag har börjat skriva i andra format, vill förnya mig och lägga allt krut där. Det här behöver inte vara det sista ni läser av mig, jag slänger in lite blogginlägg då och då när tiden och inspirationen räcker till. Och framför allt hoppas jag att ni hundra läsare som faktiskt fortfarande tittar förbi, trots min usla uppdatering, att ni också vill läsa allt jag har att bjuda på i framtiden... 

Jag var ut och in, men man växer

Jag har lämnat bubblan gång på gång senaste året. För ett år sedan var jag en feriearbetare med hjärtat i halsgropen. Den ständigt malande känslan av att inte passa in fick mig i stunden att glömma vem jag var. Jag blev ut och in. Befann mig i en helt ny värld med en helt ny version av mig. Första månaderna på jobbet insåg jag att det inte var min grej alls. Jag förstod varken jargongen eller de tekniska momenten. Jag gick in i någon slags dvala, blev tillbakadragen och blyg, till skillnad från mitt tidigare sociala jag. Vilsen är nog ett rättvist ordval. Och rädd för att aldrig hitta tillbaka till mig själv igen. 

På vägen trasslade många privata relationer till sig, och jag började för första gången någonsin, ogilla min livssituation. Jag kastades ut från nästintill varenda trygg pelare jag någonsin lutat mig mot. Jag gick i en dimma som aldrig verkade vilja lätta. Längtade hem, längtade tillbaka till min bubbla. 

Det fina är att det finns ett men. En vändning. Det är sant det dem säger angående att lämna comfortzone. Man tynar inte bort - man växer. Jag var omskakad men har nu landat. Livet är fint igen. Att under ett års tid ha tillbringat tid med människor som jag vanligtvis inte skulle umgås med, i en miljö jag vanligtvis inte skulle vistats i... Det har inte förändrat mig som jag trodde, det har utvecklat mig. Knoppar har slagit ut från mina grenar. Sen hade det förstås vart lättare om broarna mellan privata relationer hade stått stadigt när allt annat svajade, men man kan inte styra stormar. Där och då var det fruktansvärt, men idag är jag glad att jag tog mig igenom det mesta samtidigt så jag får må bra nu. 

Imorgon får jag svar från universitetet. Förväntansfull över hur min framtid ser ut. Förväntansfull över om jag åter ska kastas ut i något nytt. Njuter av pirret som ersatt panikkänslorna. För nu vet jag, att utanför bubblan är där magin händer - det har jag bevis på i ryggsäcken. 

Wine+Dinner=Winner

Veckans första fem har passerat. Dagarna har jag matat med trevligt sällskap och egentid utan reflektion. De där sommarkvällarna jag önskade mig med vin och vänner börjar falla in en efter en. I veckan har jag skålat både med Julia, Malin och Klara, och Elsa. Två optimala tjejkvällar, två kvällar i rad. Ikväll väntar skål nummer tre. En vän har inflyttningsfest, det har jag sett fram emot hela veckan!

Tristess och produktivitet

Sommarens första sju i rad. Lediga dagar alltså. Jag vill få ut så mycket som möjligt av dagarna, och inte slösa bort tiden. Men det går trögt. Vänner är upptagna på annat håll och familjen reser iväg imorgon. Jag är fast mitt emellan. Egentid har jag gott om nu förtiden, men mitt sociala behov suktar efter mer. Jag blir snabbt uttråkad och också väldigt stressad av lugnet. Jag vill inte luta mig tillbaka och se på när ledigheten svischar förbi, jag vill fylla varje tillfälle med aktiviteter, möten, roadtrips, vinkvällar... Jag får aldrig nog.

Men idag fick bli en hemmadag. En mycket ofrivillig sådan. Jag har försökt hålla mig sysselsatt för att minska tristessen, men så fort jag är klar får jag myror i benen och måste sätta igång med annat. Resultatet: produktivitet x10. Hela huset doftar nybakade bullar, och i trädgården doftar det nyklippt gräs - allt är min tristess förtjänst. Good job...

Upp