moasandberg

Starkare, säkrare, mognare, vackrare

Vilsen

Första beröringen, första kyssen, första kärleken

Första ifrågasättandet, första sveket, första sorgen

Nya intryck, nya utmaningar, nya människor

Nya känslor, nya former, nya förväntningar

Högre smärtgräns, högre stresstålighet, högre prestationskrav

Mer ansvar, mer tvivel, mer reflektioner

Mer humörsvängningar, mer konflikter, mer förvirringar

Mer Vilsen

  

Jag har vandrat nitton år på jorden, och krupit ett. Många skulle beskriva sin resa fram till sitt tjugonde år som en resa i sig själv. Från liten och osäker, till ett blommande jag. Jag relaterar inte till det på samma sätt. Visserligen har jag gjort en resa inombords, men jag har aldrig vart speciellt osäker, utan har snarare alltid fått beröm för mitt goda självförtroende och självkänsla. Jag har alltid vågat gå min väg, även om jag ofta stannat upp och tvekat vart jag ska gå. Jag har vågat testa olika stilar och aktiviteter, vågat möta olika typer av människor, vilket jag är otroligt stolt över när jag ser andra vilsna tonåringar. Det är lätt som läsare att nu uppfatta mig som kaxig, men tvärt om. Jag har alltid haft fötterna på jorden. Det svåra i tonåren var att samtidigt ha huvudet högt i det blå. För visst är det en stor biverkning av att bli tonåring. Man tänker mer och bryr sig helt plötsligt om tidigare oväsentliga saker. ”Vad ska jag ha på mig”, ”Vad ska jag äta”, ”Vad ska jag prioritera min tid på” etc. Jag har inte riktigt hängt med i kompisarnas diskussioner om perfekt sminkade käkben eller midjemåttmålet. Inte heller haft ångest över att äta socker, påverkats av sociala medier eller känt press att passa in. I många tonåringars ögon låter det omöjligt, men jag antar att jag hade tur som kunde känna mig trygg i mig själv från tidig ålder. 

Givetvis finns saker som vart jobbiga. Stunder då jag inte alls känt igen mig själv. Jag har vart en känsloexploderande tonåring. Inte minst mot min familj. Humöret har vart hemskt och är det något jag ångrar när jag ser tillbaka på dessa år så är det hur jag skrikit på eller total ignorerat mina nära och kära. Jag skäms, samtidigt som jag verkligen inte kunde rå för det. Många kvällar försvann ner längs kinderna på grund av ångest inför hur jag behandlat de som betyder mest för mig. Och även om jag gång på gång lovade mig själv att skärpa mig, så upprepades samma procedurer under flera år. Jag vill inte klandra mig själv för det. Det var känslor jag inte kunde styra över. Dock ångrar jag att jag inte berättade det såhär för familjen direkt istället för att få dem att tro att jag hatade dem, så om ni läser det här: förlåt.

Min resa hit gick ut på att vattna mitt blommande jag. Att testa mig fram till vem just jag är och vem just jag ska vara. Jag tror inte att någon människa någonsin växer klart. Jag tror att människans jag ständigt utvecklats. Att jag nu lämnar tonåren bakom mig är alltså i mina ögon inte synonym till att jag lärt känna mig själv helt ännu. Det enda jag kan svara är att jag tror på mig själv och jag tycker om mig själv – vem jag är får människor berätta om när jag är begraven.

Det häftigaste är ändå att börja upptäcka egna åsikter och värderingar. Tidiga år tror man som mamma och pappa, senare på allt som sägs i skolan. Mitt i allt börjar man ifrågasätta och tänka själv. Det har vart coolt. Sen också alla relationer som man byggt upp och människor man sett växa. Att växa med dem. Cyklar stod parkerade utanför dörren till tjejkvällen, sedan mopeder, sedan bilar… Det har också vart häftigt. Jag vet inte om jag är redo att vända blad. Att lämna alla galna tonårsupplevelser bakom mig. Allt från första gången jag smakade öl, till utlandsresor med kompisar. Jag har gång på gång också gjort mig själv stolt. Det har vart häftigt att se sig själv växa. Allt från att vara trygg i ett högstadiegäng till att börja ensam på gymnasiet utan att känna någon alls, eller att ta körkort efter att ha haft svårt för att köra bil, att få ett heltidsjobb i en bransch jag inte kunde någonting inom. Skulle någon läsa mitt liv hade det vart en bra bok. Jag är nöjd i alla fall. Halvvägs till fyrtio. 

Jag vill så mycket utan att veta vad jag vill. Sådan har jag alltid vart, sådan är jag än idag. Jag vill få ut så mycket av livet som det bara går. Jag vill finnas tillgänglig i alla mina kontaktnät, jag vill samtidigt vara närvarande i mig själv, jag vill få toppbetyg och lyckas i karriärlivet, jag vill resa runt i världen, jag vill hitta min livskärlek, ha hus, barn och en överflödig ekonomi – helst innan jag fyller 29. Som tonåring var paniken inför att mitt liv måste gå till historien extrem, men nu står jag här på det tjugonde trappsteget och tänker annorlunda. Karriären är inte lika viktig. Istället vill jag bli rik på relationer. Hus och barn känner jag inte heller någon stress över. Det får ta den tid det tar, och jag måste inte vara klar med livet innan 29. Jag har klarat så mycket genom att vara mig själv och gå dit jag själv leder mig, och på samma sätt ska jag fortsätta ta mig fram i livet.

- Vilsna tonåring. Det behöver inte bli rätt första gången – säger jag och tänker tillbaka på mig själv som ung punktonåring, med Tokio Hotel affischer tapetserade i flickrummet. Idag är jag långt därifrån. Samma inställning bör en ha för kommande relationer och livsval. Det handlar om att göra misstag och lära sig utefter dem. Det är genom att titta tillbaka på varje dipp, varje läkt ärr, som man inser hur det egentligen var tänkt att en skulle leva. Tacka jobbiga och underbara tonår för att de har hjälpt till på resan till att bli ditt ultimata jag.

- Vilsna tonåring. Du är inte ensammast i världen – säger jag och tänker tillbaka på alla gånger hjärtat gått i tusen bitar och det känts omöjligt att laga dem igen. Relationer kommer och går, tyvärr. Bevara fina minnen och låt människorna finnas kvar i ditt hjärta, men bli inte rädd för att släppa in andra som också knackar på. 

- Vilsna tonåring. Det går att vara sig själv när man inte vet vem man är – säger jag och tänker på alla gånger jag svävat iväg åt fel håll. Oavsett om du vill sminka dig markant, inte sminka dig alls, plugga, skolka, äta godis eller sallad, så är det inte det det handlar om. Det handlar om att göra vad man själv vill, inte påverkas av andra, inte göra något man är obekväm med eller försöka vara något man inte vill vara. Allt handlar om känsla. Följ den känslan.

- Vilsna tonåring. Du är mitt uppe i livet. Du lever och du lär. Vissa situationer kommer vara tyngre än andra. Men jag lovar dig, kära tonåring. När du väl klättrar upp på det tjugonde trappsteget, är du mycket starkare, säkrare, mognare, vackrare.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas